Den bästa posein skrivs inte på fri vers, utan på versmått. Rytm och rim må vara ramar, som vid första anblick kan verka begränsa diktarens frihet – men i själva verket hjälper de diktaren, för ju längre man forskar i detta, desto tydligare blir det, att begränsning, hur aribiträr den än må tyckas, är en av de rikaste källorna till inspiration.

Detta är ett mönster, som genomsyrar allt vad människor skapar, inte bara litteratur, utan även (och kanske framför allt) ingenjörskonst, vare sig det handlar om de antika romarnas konstruktion av broar eller om 1900-talets datavetares utveckling av spel och programvara.

Ett program, som förr skulle kräva fem megabyte av datorns arbetsminne, kräver i dag snarare 500, inte främst för att moderna program tillhandahåller mer avancerad funktionalitet (snarare tvärt om), utan eftersom programutvecklare i dag inte står inför samma teknologiska begränsningar som förr. Gårdagens hårdvaras strama ramar tvingade sina utvecklare att tänka kreativt. Det var endast genom otrolig idérikedom, som de lyckades få plats med ett tv-spel på Nintendo 64 och dess fyra megabyte stora arbetsminne – bokstavligen tusen gånger mindre än dagens standard. Däri ligger skillnaden mellan oss och dem: vi blott brukar teknologin, medan de tämjde den.

Denna effekt har alla slags ramar, oavsett deras godtycklighet. Samtidigt bör det sägas, att det är väldigt få ramar, som är verkligt godtyckliga. Versmått och rim existerar, för att det ju faktiskt låter så underbart bra med versmått och rim. Till och med sådana formaliteter som regler för skiljetecken är knappast komna ur intet.

Stiga utanför språkets ramar kan i slutändan bara den, som förstår och uppskattar dem.